nybyggaren

Det har varit en underlig vecka. Måndag, skola, tisdag, onsdag, torsdag, ledighet och slutligen fredag, två timmars försenad skolgång pga...
just det,
SNÖ.

Igår kväll så trotsade vi dock vädrets makter och tog vår lilla, gula amerikanske skolbuss och for ut till Indiana University för att se...
JESUS CHRIST SUPERSTAR! La, la, la, la, la, la, la, la, la...
Jesus verkar ändå vara en bra snubbe. Jag önskar att jag kunde tro på dig med mitt hjärta så som så många andra gör. Dock så vet jag att om du finns till så kommer du att ta emot mig med öppnad armar. Det är Jesus. 
Jag älskar teatern. Konst av alla former. Jag älskar den.
Det var trevligt. Det var bra.
Vi alla från Madison fick efter föreställningen träffa alla skådespelarna. Det verkade vara så bra och inspererande människor. De for runt till olika platser nästan varje dag för att sätta upp denna som man nog ändå kan kalla, något gigantiska musikal. 
Tänk att få göra det man älskar samtidigt som man reser runt, se nya platser och träffa nya människor.
Det var så bra. Jag vill bli så bra. Jag vill göra något jag älskar. Eller göra något bra. Jag vet inte.

Det är ganska skönt att skriva ibland. Bara för en själv. Eller något. Man skriver ändå mest för sig själv. 
Och just nu så finns det inte så många sidor kvar i min lilla dagbok. Jag måste köpa en ny. En fin.

Jag känner mig så hemma här. Det är väldigt intressant hur allt som var så underligt nu är så väldigt normalt.
Jag känner mig som en liten halvamerikan. Sverige är så långt borta. Ibland saknar jag allt. Ibland, just nu faktiskt, så känns det som om jag aldrig kommer att kunna lämna denna plats.
Jag är inte densamma längre. Det känns inte desamma. Inte inne i mig.
Och det är så skönt. Det är så fruktanvärt skönt.

     Jag skall resa. Hela mitt liv. Jag skall förstå allting.

Ibland känns det som om jag drunknar i den extremt konservativa soppan runt omkring mig. Trots att allt annat är så normalt så är det omöjligt för mig att vänja mig vi den. Jag förvånas fortfarande av den, varje dag.
Jag är tyst. Jag biter mig i läppen och jag traskar vidare. Ut ur klassrummet, upp för trappan, stänger dörren och hoppar runt, tyst skrikande för mig själv. Ärligt talat så gör det ont i mig när jag ser mina fantastiska vänner och fiender, uppvuxna i vår vackra lilla småstad, tycka så mycket om så mycket. Jag vill inte att de skall tycka på ett speciellt sätt. Jag vill inte att de skall tycka så som jag gör,vad det nu är... Jag vill bara att de skall öppna sina ögon, träffa människor, nya människor, annorlunda människor och prata med dem, lära känna dem och skaffa sig en egen åsikt. Vad än den nu är.
Jag är så glad att jag har vuxit upp i en familj som låter mig ha min egen åsikt. Som uppmuntrar mig att ha en egen åsikt. Som inte vill tala om för mig vad de röstar på. Och som är så extremt konstog och fantastisk.

Dock så är jag så tacksom för att ha kunnat se allt. Allt det annorlunda.

Jag läser Obamas bok. Jag tror på honom. Jag tror på dig. Det må låta drömmande och dumt på så många sätt och vis men jag tror att han kan förändra världen.